Hösten är en mystisk tid på nåt vis. Dess vackra färgspel får mig att må riktigt bra och luften är alldeles underbar. Alla vackra träd som står efter vägarna i olika färger får en att drömma sig bort från vardagen.
Jag har insett att när det blir höst går jag på nåt sätt in i mig själv och blir en mer djup person. Tankar kring det mystiska och lite "otäcka" kommer svepandes och jag kan inte låta bli att fundera över döden, vad som händer och vem det är som ständigt flåsar mig i nacken på nåt mystiskt vis. Att jag är en sån som tror på "spöken" är ju ingen nyhet men såfort det blir höst blir det helt plötsligt så påtagligt i mitt liv. Man går in mer i sig själv och uptäcker fler och fler märkliga talanger man besitter. Härligt kan jag tycka, läskigt tycker andra.
Jag har ett väldigt öppet sinne för just det okända, mediala lite ockulta sättet att vara och leva.
Har i flera dagar funderat på att ta fram min tarotlek igen men något gör så att jag väntar. Antagligen är det inte dags än.
Jag ska beskriva mitt sätt att tänka och vad jag tror på, får vi se om ni efter det tror att jag är tokig :)
Hela min tro är skapad av ödet! Ödet är något som jag tyr mig till och som jag lever efter. Det har hjälpt mig i svåra situationer att tänka att dessa beror på ödet. Allt man gör och allt som händer sker av en mening och det är ödet som styr våra liv. Att saker inte sker av en slump utan det är förutbestämt hur våra liv ska se ut, vilka vi ska träffa, vad vi ska bli, hur vår familj kommer se ut och till sist hur och när vi dör. Låter kanske galet men så tror jag och så lever jag och svåra situationer blir mer lätthanterliga för mig om jag tänker så.
Ett exempel; jag förlorade min syster för snart tio år sen. En hemsk händelse som skapade mer sorg än nån kan ana. En förlust som gör så ont så att hitta vägen ur det känns omöjlig. Då kom ödet in i mitt liv. Hur ska jag kunna acceptera att min syster inte längre finns i livet? Hur kan detta hända? Varför just hon? Jo, ödet har bestämt detta. Hon fick sina dryga 30 år på jorden sen var hon färdig här. Hon har uträttat det hon var menad till att göra och nu var hon klar. Meningen med hennes liv var avklarad och hon skulle vidare. Hon lämnade jorden för nya upptåg.
Kan detta vara sant? Jo för mig är det det. Att tänka så gör det mycket lättare för mig och vetskapen om att hon finns kvar fast på ett annat vis får mig att klara av det. Ödet som styr helt enkelt.
Många situationer och händelser har fått mig att bli mer och mer övertygad om ödet. Man kan ställa sig frågor om varför dog den personen och inte jag... Ja, varför? Varför var det inte jag som hamnade under bilen istället för han? Varför missade jag den där bussen den dan? Varför tog jag en omväg hem just idag när jag aldrig annars gör det? Ja varför?? Slumpen kan många säga men nej, ödet säger jag! Ödet styr vart vi hamnar och hur. Alla prövningar vi blir utsatta för och allt vi uträttar. Den dagen vi dör är det meningen, inte innan. Oavsett hur många gånger man varit nära på att dö men klarat sig som av ett mirakel. Tänk efter och se hur mycket som du kan kalla för slumpmässiga händelser, dessa vänder jag till ödet.
Har anmält mig till en kurs i medialutveckling. Det är fasen i mig dags nu! Nu ska min skruvade världsbild få hjälp och mitt känslomässiga åtagande få sig en förklaring.
Jag vet att jag kan nå mina nära och kära på andra sidan. Jag ska bara lära mig hur :)